Ett hus med en historia

 

Ja, nu har jag gjort det! Det vill säga kört grävmaskin och försökt skyffla jord från punkt A till punkt B. Att förflytta själva maskinen var lätt, men att manövrera skopan och få kläm på vad de båda joysticken egentligen gjorde (de hade säkert tio funktioner var kändes det som) var mycket svårt. Åtminstone om man opererar i skarpt läge och inte mitt i en sandöken där det inte gör något om man gör fel. Men min barndomsdröm är uppfylld och jag kan nu få ro i min själ: det var INTE grävmaskinist jag skulle ha blivit!

Innan vi tog emot den lilla Bobcaten hade vi varit ute i trädgården och mätt och dragit snören mellan pinnar. Killen som skulle hjälpa oss att gräva - tur vi hade en sådan även om Björn var strået vassare som Bobcatförare än undertecknad - tyckte att vår tilltänkta grusgång var alldeles för smal. Själv kände jag dock starkt att det var en gång jag ville ha och inte en autostrada. För säkerhets skull ringde vi till Lisa på Trädgårdslycka som skissat vår nya trädgård. Hon bekräftade att den bredd på 1,20 meter som jag och Björn mätt ut var lagom.

Även med en mer van förare i Bobcaten kändes det nervöst och smått obehagligt att se skopan gräva sig ner i vår gräsmatta så jag drog på mig målarstället och gick in i huset i stället för att fortsätta grundmåla trappan. Nu återstår bara våningsräcket, sedan är trappan struken åtminstone en hel gång! När jag skulle till förskolan för att hämta femåringen var gången färdiggrävd och redo för bärlagret. I morgon hoppas vi kunna köpa kantsten. Den måste ju på plats innan vi kan fylla på med singel.